Ny medlem i teamet, säg hej till Emma!

”Great things never comes from comfort zone” Det kanske låter som ett klyschigt motto, men det är ett mindset jag försöker leva efter, i vad jag än tar mig an.

Vem är då jag? Kortfattat är jag en morgonpigg, positiv och ganska envis 29-åring. Boende i Stockholm och riktigt svag för hundar, Polly och kaffe. Mellan 8-17 jobbar jag som konsultchef och övrig tid hittar ni mig med stor sannolikhet utomhus. Jag är en relativt nyfrälst cyklist som hoppas kunna sprida cykelglädje; att jag tycker det är roligt att cykla råder det nämligen ingen tvivel om.

När det kommer till min träningsbakgrund så finns där ingen speciell. Jag var tjejen som aldrig gillade att träna. Men för några år sedan bestämde jag mig att det var dags att ta tag i min hälsa och efter många timmar på spinningcykeln gick jag ner 25 kilo och tänkte att jag skulle unna mig något för att jag nått mitt mål. Jag hade tröttnat på en svettig spinningsal med dålig ventilation och utan att egentligen veta vad jag gav mig in på investerade jag i en landsvägscykel. Detta var 2015 och jag hade då knappt cyklat, inte ens på en vanlig damsnurra. Den första turen med cykeln var magisk men också läskig - fötterna var fastkopplade i pedalerna (?!) men det var inte bara fötterna som var fast. Ungefär där och då blev även lilla jag helt fast i cykling. Jag hade hittat min passion.

Därefter gick det fort, jag ställde upp i olika cykeltävlingar, cyklade över 500 mil mitt första år, träffade så mycket trevliga människor och 2017 toppade jag min ”cykelkarriär” med att cykla Siljan runt, Vätternrundan sub 9, Tjejvättern, Halvvättern, och varför inte en liten midsommartur till Rättvik på enkla 25 mil. Ja ni förstår, landsvägscykling är lite av det jag brinner för.

Jag ser mig själv som en duktig landsvägscyklist på jakt efter nya utmaningar. 2018 skulle därför MTB bli min nästa utmaning. Och vilken utmaning sen! Första gången kändes som om alla jag cyklade med hade dödslängtan- att cykla i branta backar, över höga stenar och snåriga stigar. (Gör man verkligen sånt?!) Att cykla uppför grusiga ”mördarbackar” med känslan av att cykeln välter baklänges för att jag inte fått i rätt växel och att vurpa och slå sig gul och blå. (Kommer jag kunna bära shorts i sommar utan att få blickar för mina blåslagna ben?) Rent ut sagt, jag var och är fortfarande totalt j*kla livrädd. Men! Känslan av att utmana sig själv, övervinna vartenda litet hjärnspöke som säger att jag inte kan, och istället ta mig över hindren och växa som person. Vilken grej! Att cykla MTB kommer definitivt vara en av de roligaste utmaningarna hittills och därför känns det extra kul att få vara en del av Team Merida Cykelvasan. Att få cykla tillsammans med ett sånt härligt gäng, att cykla flowiga stigar över snåriga rötter och sten och få utmana sig själv. Vilken kick det är! Resan tillsammans med gänget fram till Cykelvasan ser jag väldigt mycket fram emot. Jag har en känsla av att det här kommer bli riktigt bra!

Alla har vi olika styrkor och min är framförallt när det på grusvägar finns chans att cykla fort, en annans styrka är tekniska partier. Det bästa med ett team- att vi kompletterar och stöttar varandra.
Min ambition är att kunna inspirera andra till att oavsett (tränings) bakgrund, ålder eller förutsättningar våga prova cykling, få uppleva samma kick som jag gjort och kanske utmana sig själv. Kan jag- kan du!

Det är först när du utmanar dig själv som du utvecklas.

Välkommen att följa mig här på Team Merida Cykelvasan-bloggen och förhoppningvis kanske vi ses ute i skogen.

Cykla lugnt och ha kul!

//Emma